Viva la vida

Nu är Valborg! Detta ska firas med medelhavsinspirerad lamm-middag hemma hos syster vid Telefonplan sen drar vi för första gången det här året till Debbans uteservering i Slussen. Så himla trevligt. Först ska jag duscha, ta på mig min nya fina kjol och sen ska jag kanske locka håret också dagen till ära.

Får jag bara ta detta tillfälle i akt att klaga rätt hårt på två saker.

1. Laktosintolerans

Jag gick mycket riktigt till Konsum för att köpa kvällsfika. Förvånande, då jag egentligen inte gillar det så mycket, köpte jag chokladpudding. Men jag var lite chokladsugen och det var ju en schysst deal för den kostade typ fem spänn. På toppen på den här chokladpuddingen var det i varje fall en klick vispgrädde. Verkligen ingen stor klick. Man skulle nästan kunna kalla det för en snål klick. Och själva chokladpuddingen var inte heller en särskilt tilltagen portion. Nu har jag i varje fall avnjutit denna fika och får nu så att säga betala för det the hard way. Min mage gör så ont att det känns lite som att någon störig person står och boxar knytnävar i den varannan sekund. Sen mår jag illa. Och så snackar vi inte lite sådär halvillamående som man kan känna om man åker tunnelbana baklänges utan jag mår verkligen pyton. Känns som att jag kommer behöva kräkas typ vilken sekund som helst och kan typ inte ens titta på den tomma chokladpuddingsburken utan att få kväljningar. Ursäkta min tydlighet men det är bara för att ni ska förstå nivån på lidandet så att säga. Man kan alltså inte ens få äta en deciliter chokladpudding och en halv tesked vispgrädde utan att typ dö på kuppen.

2. Mig själv

Idiot-Mia, jag vet ju att vispgrädde, hur små mängder vi än snackar, är the big no no. Jag kunde inte ha valt något annat att köpa i affären? Måste jag jämt utsätta min stackars mage för onödigt lidande? Kan jag liksom inte lära mig av mina misstag?

(För er som tror att jag är dum i huvudet som äter vispgrädde och andra laktoshaltiga produkter överhuvudtaget så är jag inte helt och hållet laktosintolerant utan snarare laktosöverkänslig. Men när det gäller just vispgrädde så måste jag nog kapitulera och inse att då är jag intolerant. Det brukar gå väldigt dåligt när jag äter vispad grädde. Något som jag tydligen totalt förtränger när jag är inne i mataffären...)

Fan, jag har gått runt hela dagen och trott att det är torsdag idag. Tror att det beror på att det är Valborg imorgon och det känns som fredag och då kändes idag som torsdag. Ja, ni fattar. I alla fall så var jag inställd på en trevlig kväll i sällskap med min blivande man (eller en av dem i alla fall) Matthew Gray Gubler i Criminal Minds. Men det är ju inte förrän imorgon vilket innebär att idag finns det ingenting att se på tv. Det hela känns nu himla sorgligt och för att få tillbaka den där livsgnistan som jag hade nyss när jag fortfarande levde i föreställningen om att det var torsdag så måste jag nog gå till affären och köpa någon kvällsfika. Just nu väljer jag mellan persikor och kanelgifflar. Eller kanske popcorn.

Mina fina vänner Klas och Karin. Om ni undrar så är det sådana här typer av saker som vi blivande sjuksköterskor sysslar med på fritiden. Igår kollade jag blodtryck på alla jag känner. Imorgon ska vi injicera lite olika saker i varandra. Till helgen ska vi öva på det där med att gipsa.

Här ska jag och min klass äta avslutningsmiddag den 1:a juni. Det tycker jag känns himla fint. Hoppas nu på bra väder så vi kan sitta ute!

Okej, jag kunde inte låta bli. Var tvungen att köpa kjolen. Klas kommentar var det som övertygade mig när jag svängde och snurrade runt i kjolen när jag provade den inne på Monki. "Den verkar ju få dig att dansa i alla fall." Det kände jag var mycket avgörande då det är få saker i livet som får mig att börjar spontandansa. För övrigt så letade jag jättemycket på fass.se efter ångestdämpande och antidepressiv medicin som skulle kunna bota kjoldepression men inga av de läkemedlen som jag hittade verkade göra någon nytta vid kjolrelaterade åkommor. Så nu är jag glad och ska dansa lite i min kjol!

Nu ska jag äta en jordgubbe eller två och titta på Lost. Jag missade det förra veckan för jaga hade stigit upp klockan fem två dagar i rad och kunde inte hålla mig vaken. Jag kämpade väldigt hårt för att hålla mig vaken dock. Jag satt upp i sängen och gav mig själv örfilar vid ett flertal tillfällen. Men det hjälpte inte. Innan första reklampausen så sov jag som en sten. Så jag fick istället läsa en sammanfattning av avsnittet på tv.com dagen efter. Det är verkligen inte alls samma sak. Men ikväll är jag inte lika trött för jag har haft sovmorgon två dagar i rad och har sovmorgon imorgon också. Så jag får se hela Lost ikväll. Ville bara säga det.

Idag blev både jag och syrran förälskade i varsin kjol inne på Monki. När hon stod och ojade sig och drog och kände på tyll så satte jag klädhängaren framför midjan och låstades att jag hade på mig kjolen och tog några fina danssteg framför spegeln och hade på två sekunder matchat ihop kjolen med minst tre olika toppar och tänkt ut frisyrer som skulle matcha. Jag känner att det här är en såndär kjol som jag kommer att kunna ha på mig precis hela tiden om jag köper den för den är så himla fin. Påminner mig lite om en kjol som min syster hade för flera år sedan som hon alltid hade på sig och de gånger hon inte hade den så lånade jag den. Man kan alltså säga att kjolen gjorde sitt jobb i form av att alltid sitta på någons kropp.

Den här Monki-kjolen, som just nu är the love of my life, the apple of my eye kostar 400 kr. Om två månader kommer 400 kr för en kjol inte innebära någon som helst ekonomisk kris. Som student (I curse it! Curse it!) så innebär det avvägningen fin i kjol och äcklig mat såsom makaroner och fryst panerad fisk i några veckor eller ful utan kjol och god mat som kanske pasta med sås och thaimat istället.

Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Skulle ju kunna vänta med att köpa kjolen tills jag har en massa pengar men med tanke på min karma så lär den ju inte vara kvar då. Eller så skiter jag i god mat och köper kjolen men ack vad äckligt det är med fryst panerad fisk. Eller så äter jag normal mat och går in i en kjoldepression.

Jag ska sluta gå in i affärer. Det ger ju bara upphov till ångest, vånda och tårar.

Oerhört effektiv dag so far. Har ätit frukost, kollat på sista avsnitten av Buffy, internetat, målat naglarna i brist på annat att göra, funderat över saker som jag och mamma ska göra i New York och tittar nu på Oprah. Man skulle kunna säga att jag inte tar ut mig i onödan när jag är ledig. Fast det var i och för sig längesedan jag hade lyxen att inte göra någonting på en hel dag.

Ska dock bege mig iväg snart. Ska åka in till Skanstull för att fika med syster så helt förtappad och förslappad är jag faktiskt inte. Solen verkar ha tittat fram nu också, på med solglasögonen.

På fredag fyller min fina och underbara vän Sofi 25 år. Hon tyckte ju att hon var himla smart som drog till Centralamerika i vintras och kommer därför inte vara hemma på sin högtidsdag och slipper därför någon större uppmärksamhet för att hon med stormsteg närmar sig vuxenheten. Haha, säger jag. Även om jag inte kommer att kunna vara närvarande just på fredag så har jag redan börjat fila på hur man på bästa sätt ska fira henne när hon kommer tillbaka till Stockholm igen i augusti. Jag tänker ballonger, någon mat som hon gillar t.ex. thai, paraplydrinkar och öl.

Sen tycker jag inte att hon behöver ha någon ångest över sin ålder då hon fortfarande vid 25 är liten, nätt, söt och har babyhud och inte en rynka så långt ögat kan nå. Värre är det för mig då de flesta som inte känner mig tror att jag är min 6 år äldre systers storasyster, har inte behövt visa leg för att gå in på barer/klubbar på jag vet inte hur länge och inte ens på Systembolaget orkar de fråga längre. I jobbsammanhang blir folk förvånade när jag berättar att jag inga barn har då de trodde att jag var mycket äldre och jag träffar aldrig några killar i min egen ålder för de tycks aldrig våga prata med den där "äldre kvinnan".

Så jag tycker det där med ålder är ganska ointressant och en 25-års dag tycker jag inte att man ska se som en källa till ångest utan snarare som ett utmärkt skäl till att ställa till med kalas. Och det är just det jag ska göra för Sofi när hon kommer hem igen!

 

Jag hatar att ta mig hela vägen till skolan för ett seminarium som visar sig vara det mest onödiga och tråkiga som jag någonsin varit på. Vi skrev en uppgift för några veckor sen på typ tio sidor om lagar och författningar som har med sjukvården att göra. Jag trodde vi skulle diskutera dessa lagar idag men icke, alla fick läsa upp innantill från pappret vad de hade skrivit. Sen diskuterade vi i typ tio minuter på slutet. Fullkomligt värdelöst!

Det blev trevligare när det var slut. Jag och några från klassen gick och käkade lunch i solen och det var trevligt. Satt och planerade lite om vi ska ha någon slags avslutningsmiddag hela klassen tillsammans innan vi slutar och det skulle ju kunna vara väldigt trevligt. Vi måste bara hitta något ställe som kan ta emot 60 personer och som inte är svindyrt då vi faktiskt fortfarande är studenter.

Nu är jag hemma igen. Borde kanske gå ut i solen igen men jag orkar inte riktigt. Funderar på att fixa lite här hemma och spendera hela morgondagen ute istället. Då är jag nämligen helt ledig och får göra vad jag vill.

Har haft en fin helg i solen. Mycket frisk luft och mycket uteserveringar, precis som jag ville ha det. Just nu sitter jag och är mest bara nöjd över att jag inte behöver paniksova med en gång för att kunna stiga upp klockan fem imorgon bitti. Istället väntar endast ett seminarium på en och en halv timme med start halv elva imorgon. På tisdag är jag ledig och då ska det bli 22 grader varmt och sol. Sen på onsdag har jag kursintroduktion i en timme ungefär på förmiddagen och sen är jag ledig resten av veckan. Studentliv is the shit. Måste dock skriva oerhört tråkig och oinspirerande uppgift. Men jag tänkte skriva den i solen på en filt, då blir det ju lite trevligare.

Annars ägnar jag mig endast åt nördigheter såsom att sträckkolla på Buffy. Tittar just nu säsong två, innan det var det säsong sex och sju. Jag har i ett svagt ögonblick slängt säsong fem som jag hade på datorn och på grund av den där jäkla ipred-lagen vågar man ju inte ladda ner något. Borde kanske köpa hela boxen helt enkelt. Känns ju ändå som något som jag borde ha i min samling liksom. Älskar Buffy, det är finfin terapi när man känner sig lite halvdeppig och besviken på omvärlden. Vampyrer kan vara lösningen på det mesta har jag kommit fram till. Nu ska jag återgå, tror att det är det första Kendra-avsnittet som står näst på tur. Ni vet, the jamaican slayer. Tråkigt bara att hon får halsen avskuren av Drusillas välmanikyrerade naglar i ett avsnitt lite längre fram. Trist sätt att dö på tycker jag.

Ja, jag vet. Jag är en nörd. En nörd i kjol och lockigt blont hår. Men fortfarande en nörd.

Okej, underbar dag! Kände mig nästan lite sydeuropeisk (ja, jag är generaliserande på ett ironiskt sätt) när jag gick till centrum och handlade jordgubbar från den lokale grönsakshandlaren (or as we call it: västra skogens mini-livs), köpte kaffe på torgets mysiga café (pressbyrån) och hämtade tidningen från tidningsståndet (metro från de där lådorna i tunnelbanan). Sen gick jag hem och åt frukost och nu vill jag ut igen och sola.

Följande saker vill jag ska ingå i min helg:

• Sol
• Rosévin
• Solglasögon
• Sandaler
• Fina vänner
• Ny kjol
• Smart klädtäckning av bleka vinterben utan att det blir för varmt
• Kokosdoftande solkräm
• Glass
• Fler jordgubbar

Nu ska jag klä på mig och sen ska jag bege mig ut i solen på födelsedagspresentsjakt till min kompis Klas som fyllde år igår. Ikväll ska vi fira!

Idag var sista dagen på min sista praktik någonsin. Det känns lite märkligt faktiskt. Även om det är skönt att den är slut eftersom det innebär att jag slipper stiga upp klockan fem och jobba oavlönad osv så känns det ändå vemodigt. Har trivts så oerhört bra så det känns faktiskt sorgligt att det är slut. Hade i alla fall en jättebra slutbedömning, fick en fin blomma och ett brev som fick mig att bli lite tårögd i omklädningsrummet där jag läste det. De verkar gilla mig i alla fall så att chansen att få jobba där i efter sommaren är nog ganska stor.

Men nu väntar några veckor av studentslackerlivet som kommer att påbörjas i helgen på uteserveringar med en hel del rosévin och öl och trevligt sällskap.

Befinner mig återigen i tröttkoma. Fick inte direkt tillräckligt med sömn i helgen. I fredags somnade jag dock tidigt som en pensionär och steg upp likt en också klockan halv nio. I lördags, efter finfin förfest hemma hos syster följt av finfin utgång på debaser, blev det dock inte lika mycket sömn. Och i och med att jag tog små tupplurar under hela söndagen kunde jag såklart inte somna i tid på kvällen och nu när två arbetsdagar har gått är jag såklart helt slut igen. Imorgon får jag i alla fall en chans att komma ifatt. Ska visserligen har seminarium hela dagen men börjar inte förrän klockan nio vilket innebär att jag inte behöver stiga upp förrän halv åtta. Detta kanske kan uppfattas som tidigt för vissa men för mig är det värsta sovmorgonen.

Annars har det inte hänt så mycket vettigt i mitt liv. En vecka kvar på praktiken och sen tänkte jag anamma de där vårkänslorna som alla verkar ha och bli pigg och glad igen. Fram tills dess, trött och lite allmänt gnällig.

Lycka är när man hittar en påse chips i sitt skafferi när det var just chips man var sugen på!

Och ja, min high fat low carb diet går ju uppenbarligen skitbra så ni behöver inte fråga om det.

Jag gör ju praktik just nu på ett hospice. För er som inte vet är det en avdelning där patienterna spenderar sin sista tid i livet och får vård i livets slutskede. De flesta är svårt sjuka i cancer och de flesta är ganska gamla, snittålder ligger väl runt 75-80 år. Då känns det konstigt att ha den här konversationen:

- Finns det något speciellt område som du skulle vilja jobba inom sen när du är färdig sjuksköterska? Hade du tänkt vidareutbilda dig?

- (jag) Jo, jag vill väldigt gärna bli barnmorska. Skulle vilja jobba på en ungdomsmottagning.

- Jaha, vad kul! Men då är det ju jättebra att du är på hospice och gör praktik, det måste ju vara väldigt givande om du hade tänkt gå den vägen sen.

- (jag) Eh....hur menar du nu?

- Jo men det är ju ungefär samma typ av jobb. Samma känsla med patienterna kan man säga.

- Ja...eller...kanske inte riktigt...?

- Jo men det tror jag verkligen att det är. Jag har läst det någonstans att det är så.

- (jag) Okej. Jo..har du läst så måste det ju vara så liksom.... (???)

Jo det är verkligen samma sak, samma känsla och samma inställning man har när man snackar sex med tonåringar, förlöser kvinnor, skriver ut preventivmedel och gör graviditetstester som att ta hand om en cancersjuk 85-åring som håller på att gå bort. Det är ju faktiskt exakt samma sak.

Herregud vissa människor lever tydligen i ett parallelluniversum.

Alltså hur sjukt god är inte Lindahls turkiska yoghurt i hink? Den är ju alldeles fluffig och smakar som en liten bit av himlen. Tyvärr innehåller den typ ett kilo fett till skillnad från typ lättyoghurt som jag brukar äta. Fast jag har i och för sig försökt mig på den där high fat low carb dieten nu i några dagar. Äter typ kyckling/kött/fisk och sallad till lunch och äter mycket ägg till frukost. Och då får man ju äta sånhär fettyoghurt. Jättebra.

Synd bara att jag åt två kanelbullar på jobbet idag, och en fralla och är just nu så sugen på spaghetti att jag kanske dör en smula om jag inte får äta det till middag. Alltså min karaktär och självdisciplin. Imponerande...

Jag växte upp som yngst av tre systrar. Mina systrar är sex och åtta år äldre än mig och är numera mina bästisar. Men det var inte alltid så. När jag var typ fem och de var elva och tretton så var de ganska ointresserade av att umgås med mig. Jag hade däremot ett större intresse av att gå in på deras rum när de hade kompisar där och var väldigt nyfiken på vad de där stora människorna hade för sig. Oftast slutade det med att jag blev utslängd med huvudet före och fick åka på skåneutflykt med mamma, pappa, mormor och morfar istället för att hänga med mina häftiga systrar. Men ibland tog jag inte no for an answer och blev således kreativ i mina desperata försök att få lyssna lite på vad de pratade om och se vad de gjorde.

Jag undrar såhär spontant varför någon skånsk jävel envisas med att hälla rapsolja i vattenledningarna så att ens hår blir fett ungefär fem minuter efter att man har tvättat det. Det skånska vattnet är ju som ett skämt i alla fall om vi snackar hårvård. Kommer ju sakna Skåne nu när man har åkt därifrån, mamma och pappa och så men alltså thank god för att få vara tillbaka till det torra fina stockholmska vattnet. Nu ska jag bege mig in i badrummet och försöka få någon ordning på min kalufs!

Nu när jag har varit hemma i påsk så har jag roat mig med att titta på familjens samling av hemvideos. Mamma och pappa investerade i en videokamera i slutet av 80-talet som vi filmade flitigt med fram tills typ 1993 när den slutligen dog. Vi har alltså ett stort gäng med filmer från att jag var typ tre år fram tills jag var sju ungefär.

Det är mycket intressant att se sig själv som barn. Jag har fått en helt ny bild av mig själv och inser att djupt inom mig så finns nog det där lilla sorglösa barnet kvar och mitt nya löfte till mig själv är att anamma den delen av personligheten nu som vuxen. För herregud vad jag var glad. Det enda jag gjorde på varje film, timme efter timme, var att gå runt och le och skratta för mig själv. Så fort jag ägnade mig åt någon underhållande syssla utropade jag glatt: "Vad roligt!" eller "Vad kul jag har nu!". Fann jag inga ord brast jag istället ut i något trallande eller började sjunga små egenkomponerade sånger.

Jag hade en massa saker för mig också. Jag dansade små fina (eller alltså mer gulliga än fina kanske) danser, jag blåste såpbubblor, åkte pulka, gav mig på att åka längdskidor (vilket iofs inte gick så jättebra), jag red på små och stora hästar, spelade fotboll, sprang fort i diverse springtävlingar och jympade på Friskis&Svettis.

Så min nya grej ska alltså vara att bli lite som jag var när jag var liten. Har man bara rätt inställning så tror jag att livet kan leka på precis samma sätt nu som då.

Jag har varit urdålig på att uppdatera under påskhelgen. Har varit hemma hos mamma och pappa och liksom prioriterat slapp framför tv:n, promenader i solen och ölhäng med kompisar istället för att sitta vid datorn. Men nu är jag tillbaka i Stockholm så nu ska jag skärpa mig. Har massor med foton som jag vill lägga ut men det är något trassel med sladden till kameran så jag kan inte lägga över dem på datorn. Ska försöka klura på det där och sen blir det kanske en fotokavalkad om ni har tur.

Nu ska jag studera flitigt i några timmar.

I Norge kan man som sjuksköterska tjäna uppemot 35 000 norska kronor i månaden. Vi snackar alltså typ 44 000 kr i månaden. Utan att säga det rätt ut så kan jag ju hinta om att det är ungefär dubbelt så mycket mot vad jag kommer att tjäna i Sverige. Om man åker upp till nordligaste Norge och isolerar sig i någon liten fiskeby som aldrig har sett solens ljus och dedikerar varje vaken minut i några månader åt att ta hand om byns sjuka invånare kan man tjäna ännu mer än så. Väldigt väldigt mycket pengar. Om man är beredd att offra några månader av ens liv åt att jobba ihjäl sig i grannlandet utan social stimulans eller någon storstadspuls så kommer man ha möjlighet att sedan kunna köpa många fina saker. Ett par nya skor kanske, Ben & Jerrys-glass, någon bra skiva eller en lägenhet på Södermalm. Man kanske borde tänka på det där ibland...

För övrigt tror jag att min hjärna undermedvetet redan tänker på det här eftersom jag sökte in på två kvällskurser i norska på universitetet till hösten. Mycket märkligt beslut tyckte jag i stunden men såhär i efterhand kan jag ju se poängen med det hela. Fan, vill inte till Norge. Men oh the money, the sweet sweet money...

Men sega jäkla Mia liksom. Om tolv timmar går jag på skånsk mark och jag har fortfarande inte packat. Borde rimligtvis sätta igång med det nu. Har dock varit en lång dag så jag skyller min tröttkoma på det. Upp fem imorse som vanligt, jobbade hela dagen. Jäkla färdtjänsten tappade bort min patient och kom tillbaka två och en halv timme för sent med ursäkten om att "Det tar ju ett tag att köra". Jo, det är ju ändå ganska långt mellan Södersjukhuset och Ersta sjukhus. Mycket trafikljus och skarpa kurvor på Ringvägen liksom. Sen gick jag till skolan och satt där och fixade med en massa saker, lämnade in en uppgift och lånade sjutton böcker om palliativ vård som jag ska släpa med mig ner till Skåne. Efter det åkte jag till Skanstull för att göra ett muffinsinköp på Muffinsfabriken till min mor som sitter med svårt muffinsberoende nere i den skånska myllan. Sen åkte jag hem och har sedan dess suttit i min säng och stirrat framför mig. Ska nu samla ihop lite kläder och sånt där man brukar ha med sig när man reser och stoppa dessa saker i lämplig väska.

Har dock redan checkat in på min flight. Man kunde göra det över internet och bestämma plats och allt sånt. Himla fiffigt. Men eftersom jag är något av en konservativ resenär så litar jag ju inte på att det har funkat så jag lär ju ändå åka till Arlanda alldeles för tidigt imorgon bitti. Jag gillar att resa bort men gillar inte själva resandet. Speciellt inte när man reser ensam vilket jag nästan alltid gör. Man måste släpa tunga väskor, sitta och vänta på olika ställen och ta sig fram och tillbaka till olika flygplatser som alltid ligger för långt bort. Får dock skjuts från Ängelholm till Helsingborg imorgon. Min snälla pappa kommer i sin fina stora Volvo och hämtar mig. Det är himla fint det där med föräldrar ibland måste jag säga.

Nej nu ska jag knäppa på min organisatoriska hjärnhalva och packa kappsäcken.

Nu har det kommit då alltså. BREVET. Brevet jag visste skulle komma eftersom jag för inte så längesedan fyllde 23 år. Ser inte jättemycket framemot detta...

"Välkommen till gynekologisk cellprovtagning! Nu är det dags för dig att ta ett cellprov!"...står det i brevet. Jag älskar den glättiga tonen, ungefär som att man är bjuden på fest eller har vunnit något fint pris. Nu måste man alltså slänga sig upp i den där jäkla gynstolen och genomgå en inte alltför trevlig undersökning. Sen måste man dessutom gå och oroa sig över cancer som man med all säkerhet inte ens har i några veckor. Men men, jag vet ju att det är för en god sak. Dessutom kan jag ju alltid gå dit i utbildningssyfte med tanke på att jag apsirerar på att bli barnmorska i framtiden och då är det ju jag som ska utföra det där provet.

Ni killar kan har ju nu då ytterligare en anledning till att vara glada över att ni inte har en jäkla va-jay jay (som Oprah benämner den).

Min spanienabstinens rullar på som vanligt och idag var det smaklökarna som gjorde sig påminda. Sagt och gjort gick jag till affären och köpte potatis, ägg, lök och vitlök för att göra min en egen Tortilla de patatas, en spansk potatisomelett. Det gick ju sådär.

Jag tycker ju ändå att jag är ganska bra på att laga mat och brukar lyckas med det mesta. Min expertis i köket havererar dock kraftigt när det är frågan om just omeletter eller pannkakor. Jag har inga problem med att göra smeten och brukar inte bränna dessa äggrätter särskilt ofta. Mitt problem är själva vändmomentet. Jag vet att jag har världens sämsta finmotorik. Det är bl.a. därför jag dansar hellre än bra. Men alltså att vända de där jäkla pannkakorna går ju nästan alltid helt åt skogen. Likadant idag.

Min tortilla var jättefin. Jättehög som den ska vara och doftade alldeles perfekt. Sedan skulle jag vända den och då dog den. Totalförstörd och såg därefter ut som en bilolycka. Hädanefter kommer jag alltså bara äta tortilla de patatas på tapasbarer eller hemma hos någon spanjor där det huserar en spansk hemmafru. De brukar vara experter på det där vändmomentet. Jaja, den smakade gott i alla fall....

Jag trodde att min helg i Madrid skulle dämpa min Spanienabstinens något men ack så fel jag hade. Istället har fick jag en oerhörd mersmak och sitter här i lägenheten och undersöker vilka saker jag kan sälja på blocket så att jag har råd att åka tillbaka typ nästa helg igen.

När jag sitter här och tänker på Spanien så får det mig att tänka på sommaren 2006 då jag jobbade som servitris i den lilla byn Almuñecar som ligger på kusten några mil öster om Malaga. Jag hade bott i Granada från oktober 2004 fram tills december 2005 och var under vintern 2006 fast besluten om att åka tillbaka. Jag hade inget att göra i Sverige, bodde hemma hos mina föräldrar och var utfattig. I och med att jag pluggade spanska subventionerad av CSN i tre terminer så hade jag ingen möjlighet att åka ner och plugga lite till då 45 veckors språkstudier är det mesta som är tillåtet. Mitt enda alternativ var alltså att söka jobb i det spanska landet och i och med att jag inte hade någon direkt utbildning men antog att jag var trevlig nog för att kunna servera lite mat och dryck blev det inom hotell- och restaurangbranschen som mina ansökningar gick till. Anledningen till att det blev just Almuñecar jag hamnade i var för att det var där min dåvarande pojkvän bodde och han var ju ett ganska stort skäl till att jag ville tillbaka.

Sagt och gjort så sökte jag lite jobb och fick svar från en av byns finare hotell och blev kallad på intervju. Problemet var ju att jag befann mig i Helsingborg och att gå på jobbintervju 450 mil hemmifrån blev ju lite klurigt. Vinna eller försvinna tänkte jag och blev tacksamt sponsrad med flygbiljett av mina föräldrar, satte mig på sterlingflighten ner till Malaga och höll tummarna. Jag gick på min intervju och fick träffa ägaren till hotellet. Hotellet var familjeägt och hela ägarfamiljen hade en enorm lägenhet på översta våningen av hotellet där de bodde allihopa. Familjen bestod av pappan som vi i personalen var tvungna att kalla Don Fransisco eller kort och gott señor. Han var jättetjock, alltid klädd i vitt och var alltid mer eller mindre full då hans främsta sysselsättning under dagarna var att sitta i restaurangen och kalasa på diverse likörer och några liter vin. Hans fru skrämde alltid livet ur mig även om hon var den snällaste i familjen och kallade alltid mig för guapa eller niña. Hennes plastikopererade ansikte fick Drottning Silvia att framstå som sundheten själv när det gäller misslyckade val av skönhetsoperationer. Det enda hon gjorde var att beställa fram sin bil med chaufför för att åka till Malaga eller Marbella för att shoppa eller så satt hon tillsammans med en väninna vid poolen och kedjerökte omgiven av några vita hundar. Sonen i familjen hade tagit efter mammans något snevridna syn på plastikkirurgi och såg mest ut som någon som hemskt gärna vill bli misstagen för Julio Iglesias. Dottern var väl den enda vettiga och det var hon som egentligen drev hela stället även om hennes fyllo till far tog åt sig äran för allting.


Här jobbade alltså jag i ca tre månader. Min närmaste chef var en liten ond spansk kvinna vars pedagogik och spridande av god arbetsmoral bestod av att skrika och skälla på alla anställda. En gång sa hon något snällt till mig, jag tror hon hade druckit den dagen. Kocken i restaurangen var också fullkomligt vansinnig, tänk er Gordon Ramsay i Hell's Kitchen fast liten, ful och spanjor. Min närmaste medarbetare var en rumänsk tjej som jag försökte vara vänlig mot men som av någon outgrundlig anledning hatade mig. Jag förstod inte riktigt varför men har aldrig träffat en människa som så tydligt visade sin avsky.

Alla var dock inte onda eller led av missbruksproblem. Min favoritjobbarkompis var den italienska bartendern. Han var alltid jättensnäll och lärde mig att göra en massa olika drinkar, kunskap som jag fortfarande värdesätter idag. Jag var också populär bland trädgårdsmästarna och av städpersonalen.

Jag jobbade i varje fall ihjäl mig. Min fina plan om att jag skulle åka ner till Spanien för att umgås med min pojkvän slogs ganska snabbt i spillror med tanke på att jag aldrig såg honom. Jag jobbade sex dagar i veckan, minst 10 timmar per dag. I Spanien på sommaren är det ganska varmt. Det här var en väldigt varm sommar. På hela tiden som jag jobbade regnade det en gång i tio minuter. Jättefint om man är på semester. Inte lika kul när man jobbar som servitris vid en pool i gassande sol och 35 grader i skuggan iklädd den mest fruktansvärda polyesterkostymen ni kan tänka er. Mitt höga arbetstempo och min brist på vätska och näring ledde till att jag gick ner typ fem kilo i vikt, det är ju i och för sig trevligt. Men det ledde också till att jag fick en urinvägsinfektion som gick så långt att jag fick svåra smärtor i njurarna. Mindre bra.

Jag skulle aldrig någonsin göra om den där sommaren och jag är väldigt glad att jag nu sitter på en utbildning vilket innebär att jag aldrig kommer att behöva ta några sådana där skitjobb igen. Men å andra sidan måste jag säga att jag lärde mig väldigt mycket den där sommaren och att jag har ett enormt material för att berätta sjuka anekdoter om hur det är att jobba på hotell i Spanien som troligtivs kommer att räcka hela livet.

Okej nu vet jag vad jag ska spara mina csn-slantar till! Nämligen det här. Jag har ju en lite excentrisk förkärlek till gamla myter, legender och liknande. Historia har alltid varit mitt absoluta favoritämne och jag älskar att vandra runt i Gamla stan. Ska nu bara hitta någon som vill följa med mig på spökvandring. Bör helst göra det innan sommaren kommer igång på riktigt för än så länge är det mörkt runt halv nio när vandringarna börjar men det känns ganska värdelöst att gå på spökjakt i dagsljus med strålande julisol.

Ursäkta men om man köper en duschcreme som på flaskan beskrivs med ord som "girl" och "tropical power" och som dessutom är rosa till färgen så förväntar man sig ändå en viss typ av blommig så kallad kvinnlig doft. Duschcremen i fråga kommer från Rexona och jag har deoderanten i samma doft och den luktar himla gott. Det gjorde inte duschcremen. Den luktar Doppeldusch. Tysk duschcreme alltså. Tysk duschcreme som luktar tysk lastbilschaffis. Men fattig student som jag är får jag stå mitt kast och lukta tyska lastbilschaffis i ett par veckor tills den är slut.

Slutsats: Jag kommer alltså förbli singel den här månaden också.


Jag trodde att jag skulle lukta rosa och gott.


Istället luktar jag tysk. Död åt jäkla Doppeldusch

Idag fick jag skicka hem mig själv från jobbet. Kan liksom inte sluta snora och nysa. Känner mig inte jättesjuk egentligen men det känns liksom allmänt fel att gå runt att nysa svårt sjuka patienter rakt i ansiktet. Ska nu dricka några mängder te så mår jag förhoppningsvis bättre imorgon.

På tal om jobbet så hade min bästa lilla favoritpatient gått bort inatt. Det kändes ganska sorgligt och jag var inte helt beredd på att det skulle hända riktigt än. Det är det negativa med att jobba på med den här typen av patienter, helt plötsligt kan de vara borta. Å andra sidan så känns det ändå bra att få vara med och försöka göra sista tiden till en så fin tid som möjligt.

Har varit lite frånvarande på sista tiden, ska försöka skärpa mig och ska lägga upp lite bilder från Madrid och så. Men första ska jag alltså bli av med min förkylning.