Tjusning med vampyrer
En annan anledning till att jag helt enkelt älskar vampyrer.
The hardest thing in this world is to live in it
Här får ni ett exempel på hur störd min personlighet är när det gäller val av litteratur och film. Jag kanske borde satsa på ett nytt tema i mitt liv kan man tycka men å andra sidan får jag väl ändå sammanfattningsvis säga att mina intressen främst består av:
- Mystical artifacts
- Creatures of the night
- Wiccan culture
- Sanskrit
- Synthetic blood
- Quileute legends
- Shapeshifters
- William the Bloody
- Gems (of Amara)
- Obscure objects
- Tombs
- The Cullens
Karriären, here I come.
Insåg precis att om typ 5 månader så blir jag färdig sjuksköterska. Det innebär att jag ska sluta att vara student för första gången i mitt liv. Denna insikt möter jag med en skräckblandad förtjusning. Självklart ska det bli skönt att slippa vara student, slippa köpa euroshopper-mat, att ständigt laga lunchlådor, alltid dricka öl när man är ute för att det är det billigaste, aldrig unna sig att åka taxi hem och så vidare.
Det jobbiga i det hela är att jag inser att jag nog är kräsnare när det gäller mitt blivande första jobb än jag trodde att jag var. Jag tänkte först att det inte spelar så stor roll vad jag jobbar med de första åren efter min examen. Jag vet vad jag vill bli och vad jag vill syssla med så småningom men nu när jag sitter och läser jobbannonser så inser jag att "vad som helst" inte riktigt duger. Inte ens nu.
Jag vill inte jobba inom äldrevården. Jag vill inte jobba på en vanlig vårdavdelning på sjukhus för jag känner instinktivt att det inte är min grej. De flesta jobb som jag kan tänka mig kräver dock några års erfarenhet som sjuksköterska något som jag inte direkt kan skryta om.
Jag har alltså två alternativ som det ser ut just nu. Antingen kan jag hoppa av mina höga hästar, bita i det sura äpplet och jobba några år på ett ställe som säkert kan vara trevligt och tidvis spännnande men som jag vet inte kommer att ge så mycket i slutändan mer än erfarenheten. Eller så behåller jag min hybris och ger mig ut på jakt efter jobb som jag kanske egentligen inte är kvaliciferad för men som jag tänker att jag ändå kommer att få på grund av min oemotståndliga charm och mitt trevliga sätt.
Mitt motto i den här situationen får helt enkelt bli att jag inte får ge upp förrän jag har försökt. Så det så.
Det jobbiga i det hela är att jag inser att jag nog är kräsnare när det gäller mitt blivande första jobb än jag trodde att jag var. Jag tänkte först att det inte spelar så stor roll vad jag jobbar med de första åren efter min examen. Jag vet vad jag vill bli och vad jag vill syssla med så småningom men nu när jag sitter och läser jobbannonser så inser jag att "vad som helst" inte riktigt duger. Inte ens nu.
Jag vill inte jobba inom äldrevården. Jag vill inte jobba på en vanlig vårdavdelning på sjukhus för jag känner instinktivt att det inte är min grej. De flesta jobb som jag kan tänka mig kräver dock några års erfarenhet som sjuksköterska något som jag inte direkt kan skryta om.
Jag har alltså två alternativ som det ser ut just nu. Antingen kan jag hoppa av mina höga hästar, bita i det sura äpplet och jobba några år på ett ställe som säkert kan vara trevligt och tidvis spännnande men som jag vet inte kommer att ge så mycket i slutändan mer än erfarenheten. Eller så behåller jag min hybris och ger mig ut på jakt efter jobb som jag kanske egentligen inte är kvaliciferad för men som jag tänker att jag ändå kommer att få på grund av min oemotståndliga charm och mitt trevliga sätt.
Mitt motto i den här situationen får helt enkelt bli att jag inte får ge upp förrän jag har försökt. Så det så.
Trött!
Jag känner att jag har försummat bloggen lite den senaste veckan. Har dock haft mycket för mig och när jag väl har suttit framför datorn har jag mest känt mig trött och oinspirerad. Men ska försöka bättra mig, jag lovar!
Igår gjorde jag det där dumma misstaget att gå ut och dricka öl på en vardag när jag vet att jag ska stiga upp klockan sju morgonen efter. Var dessutom dödligt trött redan från början så det hela var om man ser det rent praktiskt en mycket dålig idé. Å andra sidan var det en väldigt trevlig kväll. Vi satt först i skolan och drack några 20-kronors öl och sedan gick vi till Lilla hotellbaren vilket var trevligt. Jag blev dock lite ledsen eftersom vi kom ca 10 min efter att min syster och hennes kille som hade spelat skivor där under kvällen redan hade gått. Strax efter midnatt kastade jag in handduken och åkte hem.
Idag har således varit en mycket trött dag för mig. Har suttit i skolan och knåpat lite med min c-uppsats som jag måste säga att jag börjar bli sjukt less på. Hoppas innerligt att vi blir godkända för slutseminarium på måndag så jag slipper skriva och ändra mer i den. Nu har jag precis tagit en liten välförjänt lur och nu tänkte jag städa i min lägenhet som främst påminner om en knarkarkvart. Sedan ska jag baka.
Planen för denna afton blir alltså kladdiga chokladmuffins made by moi, en massa te, Criminal minds och sedan Hable con ella innan jag somnar. Låter alldeles perfekt.
Igår gjorde jag det där dumma misstaget att gå ut och dricka öl på en vardag när jag vet att jag ska stiga upp klockan sju morgonen efter. Var dessutom dödligt trött redan från början så det hela var om man ser det rent praktiskt en mycket dålig idé. Å andra sidan var det en väldigt trevlig kväll. Vi satt först i skolan och drack några 20-kronors öl och sedan gick vi till Lilla hotellbaren vilket var trevligt. Jag blev dock lite ledsen eftersom vi kom ca 10 min efter att min syster och hennes kille som hade spelat skivor där under kvällen redan hade gått. Strax efter midnatt kastade jag in handduken och åkte hem.
Idag har således varit en mycket trött dag för mig. Har suttit i skolan och knåpat lite med min c-uppsats som jag måste säga att jag börjar bli sjukt less på. Hoppas innerligt att vi blir godkända för slutseminarium på måndag så jag slipper skriva och ändra mer i den. Nu har jag precis tagit en liten välförjänt lur och nu tänkte jag städa i min lägenhet som främst påminner om en knarkarkvart. Sedan ska jag baka.
Planen för denna afton blir alltså kladdiga chokladmuffins made by moi, en massa te, Criminal minds och sedan Hable con ella innan jag somnar. Låter alldeles perfekt.
Bästa fredagen!
Nu är det mysigt tycker jag. Tacofiesta, sjukt dålig spansk musik på Spotify, Snickers-tårta, vin i olika färger och något av det bästa sällskap man kan ha i sitt hem. Helt enkelt en alldeles perfekt fredag!
När man går lite för långt för att umgås med sina vänner
Min kära kompis Klas är en mycket duktig blivande sjuksköterska, såpass duktig att han kommer att börja jobba som sjuksköterska redan under våren fast att han inte blir klar förrän i juni. Han har fått jobb på psykakuten på St Görans sjukhus här i Stockholm och det är ju himla kul och spännande för honom!
Den senaste tiden har vi inte kunnat ses så ofta för han har varit iväg hela hösten i Tyskland och sen har jag varit i Skåne och vi ses knappt i skolan längre eftersom alla skriver uppsats just nu så vi sitter utspridda över hela stan. I alla fall så talades vid i telefon tidigare ikväll och då kom jag ju på den ultimata lösningen för att vi ska kunna umgås oftare.
I och med att han säkerligen kommer att spendera mycket tid på sin nya arbetsplats får jag ju se till att ta mig dit så att vi kan hänga. Jag kom med förslag att jag skulle kunna go bananas i tunnelbanan med något slags tillhygge, springa naken i Kungsträdgården, eventuellt bränna ner en byggnad eller mordhota kungen. Jag gissar på att alla ovanstående aktiviteter skulle locka polisen till platsen och då är det ju bara för mig att glänsa med mina skådespelartalanger och spela galen helt enkelt.
Detta kommer ju då leda till en enkelresa med poliseskort till psykakuten och då kan jag passa på att fika med Klas! Tycker själv att detta är en utomordentligt bra idé.
I telefonen möttes dock mitt förslag mest med tystnad...
Den senaste tiden har vi inte kunnat ses så ofta för han har varit iväg hela hösten i Tyskland och sen har jag varit i Skåne och vi ses knappt i skolan längre eftersom alla skriver uppsats just nu så vi sitter utspridda över hela stan. I alla fall så talades vid i telefon tidigare ikväll och då kom jag ju på den ultimata lösningen för att vi ska kunna umgås oftare.
I och med att han säkerligen kommer att spendera mycket tid på sin nya arbetsplats får jag ju se till att ta mig dit så att vi kan hänga. Jag kom med förslag att jag skulle kunna go bananas i tunnelbanan med något slags tillhygge, springa naken i Kungsträdgården, eventuellt bränna ner en byggnad eller mordhota kungen. Jag gissar på att alla ovanstående aktiviteter skulle locka polisen till platsen och då är det ju bara för mig att glänsa med mina skådespelartalanger och spela galen helt enkelt.
Detta kommer ju då leda till en enkelresa med poliseskort till psykakuten och då kan jag passa på att fika med Klas! Tycker själv att detta är en utomordentligt bra idé.
I telefonen möttes dock mitt förslag mest med tystnad...
God bless America (Idag i alla fall)
Alltså oftast så stör jag mig ganska mycket på överdriven amerikans patriotism och kärvänlighet. Ni vet i typ Extreme makeover - the home edition där pappan i familjen alltid är officer i marinkåren och krigar i Irak samtidigt som mamman sköter om det förfallna huset och de 7 barnen, varav en har någon mystisk dödlig sjukdom som drabbar 1 på 4 miljoner människor, i den lilla staden i södra Wyoming. Sen bygger Ty Pennington och hans käcka gäng ett trevåningshus på en vecka, hissar den amerikanska flaggan och drar dit någon 700-mannaorkester som spelar den amerikanska nationalsången och alla, barn som vuxna, kvinnor som män gråter och utropar saker som "Praise the lord!" och "God bless America". För mitt kalla skandinaviska hjärta blir det lite för mycket.
Men ibland får de mig att smälta de där amerikanarna. Sitter just nu och tittar på "The inauguration" (sjukt svårt ord att stava by the way) för Barack Obama där elitklicken från Hollywood håller fantastiska tal om hopp och framtidstro, Bruce Springsteen sjunger finstämt tillsammans med en enorm gospelkör och den framtida Mr President gullar med sina söta barn samtidigt som den enorma publiken jublar åt det hela. Och jag kan ju såklart inte låta bli att få en tår i ögat för att det är ett så mäktigt, fint och historiskt (ja, ni fattar) ögonblick.
Jag får hoppas att de inte har bjudit in Oprah som talare också. Då kommer jag med all säkerhet att bryta ihop. Jag gråter ju alltid när jag ser på Oprah...
Men ibland får de mig att smälta de där amerikanarna. Sitter just nu och tittar på "The inauguration" (sjukt svårt ord att stava by the way) för Barack Obama där elitklicken från Hollywood håller fantastiska tal om hopp och framtidstro, Bruce Springsteen sjunger finstämt tillsammans med en enorm gospelkör och den framtida Mr President gullar med sina söta barn samtidigt som den enorma publiken jublar åt det hela. Och jag kan ju såklart inte låta bli att få en tår i ögat för att det är ett så mäktigt, fint och historiskt (ja, ni fattar) ögonblick.
Jag får hoppas att de inte har bjudit in Oprah som talare också. Då kommer jag med all säkerhet att bryta ihop. Jag gråter ju alltid när jag ser på Oprah...
När ens vänner tycker att det är dags för självhjälpsböcker...
Idag avskedsfikade jag, Jennifer och Sofi med anledning av att de ska lämna landet. När vi hade fikat en stund räcker de över ett jättefint inslaget rosa paket till mig. -Varför då? undrade jag överraskad men glad. -Jo, vi tänkte ju att nu åker vi bort ett tag och då kommer vi inte kunna prata lika ofta och då kanske det här är något du kan komma att behöva, menade de.
Nyfiket öppnade jag det fina paketet och såg då att det tydligen rörde sig om en bok. Kanske någon spännande deckare, eller en engagerande dokumentärroman kanske? Icke det. Jag fick den här:
Herregud, vad ska man säga när ens sopiga romanser är så tragiska så att ens närmaste vänner inte ser något annat val än att gå och köpa en självhjälpsbok som då tydligen utlovar hjälp till att hitta drömprinsen. Jag ska inte svika dem, ska läsa boken cover to cover och förhoppningsvis kommer jag vara mindre neurotisk när de kommer hem igen.
Men jag älskar ändå mina vänner. Mitt i all deras planering och packningskaos hinner de ändå ta en paus och tänka: "Shit, vi kan inte bara lämna Mia därhän på det här sättet. Då kommer det ju med all säkerhet gå åt helvete. Vi måste ändå ta vårt personliga ansvar för hennes kärleksliv."
Jag tackar och bugar.
Nyfiket öppnade jag det fina paketet och såg då att det tydligen rörde sig om en bok. Kanske någon spännande deckare, eller en engagerande dokumentärroman kanske? Icke det. Jag fick den här:
Herregud, vad ska man säga när ens sopiga romanser är så tragiska så att ens närmaste vänner inte ser något annat val än att gå och köpa en självhjälpsbok som då tydligen utlovar hjälp till att hitta drömprinsen. Jag ska inte svika dem, ska läsa boken cover to cover och förhoppningsvis kommer jag vara mindre neurotisk när de kommer hem igen.
Men jag älskar ändå mina vänner. Mitt i all deras planering och packningskaos hinner de ändå ta en paus och tänka: "Shit, vi kan inte bara lämna Mia därhän på det här sättet. Då kommer det ju med all säkerhet gå åt helvete. Vi måste ändå ta vårt personliga ansvar för hennes kärleksliv."
Jag tackar och bugar.
Tjejsnack med syrran
Idag på eftermiddagen var jag hemma hos min syster en stund för att hänga. Först läste jag högt ur en bok som jag lånade på biblioteket idag som handlade om de svenska mentalsjukhusens historia och som berörde olika behandlingsmetoder, hur det var att bo på ett mentalsjukhus osv. Så vi snackade lite om lobotomering, långbad och tvångströjor en stund.
Sen gled vi in på det brittiska kungahuset och diskuterade Henrik den VIII och alla hans fruar som han halshögg. Dryg jäkel med narcissistisk personlighetsstörning menar vi. Vi försökte även placera det brittiska inbördeskriget i tiden och sen kollade vi på lite bilder på olika engelska slott och drottningar på Wikipedia.
Slutligen gjorde vi en avstickare på den svenska adeln och försökte klura ut vem står högst i rang, grevar eller friherrar? Vi fick även gå in på en hemsida som hade en förteckning över alla de svenska adelssläkterna för att få klarhet i saken.
Så umgås alltså jag och min syster. Som två gubbar i 80-årsåldern typ.
Sen gled vi in på det brittiska kungahuset och diskuterade Henrik den VIII och alla hans fruar som han halshögg. Dryg jäkel med narcissistisk personlighetsstörning menar vi. Vi försökte även placera det brittiska inbördeskriget i tiden och sen kollade vi på lite bilder på olika engelska slott och drottningar på Wikipedia.
Slutligen gjorde vi en avstickare på den svenska adeln och försökte klura ut vem står högst i rang, grevar eller friherrar? Vi fick även gå in på en hemsida som hade en förteckning över alla de svenska adelssläkterna för att få klarhet i saken.
Så umgås alltså jag och min syster. Som två gubbar i 80-årsåldern typ.
Bästisar
När man gick i mellanstadiet så var det här med att ha en bästis väldigt viktigt för alla. Jag kan minnas att alla delade sådana där fula silverhjärtan från Guldfynd med varandra till höger och vänster. Men i och med att 12-13-åriga tjejer har en tendens till att vara ganska elaka mot varandra så åkte de där halsbanden av och på var och varannan vecka. Jag insåg ganska så snart att hela det där konceptet med att man bara fick lov att ha en bästis inte var min grej. Jag vände helt enkelt ryggen till det och såg till att skaffa många bästisar istället.
Nu har då åren gått sen tiden i mellanstadiet och sedan dess har jag gått på olika skolor, flyttat runt både inom Sverige och även bott utomlands i några år så bästisarna har kommit och gått. Men jag måste ändå säga att jag är ganska stolt över min fina samling bästisar som jag ändå kan skryta om att jag har. Jag har först och främst mina systrar som jag utan tvekan kategoriserar som mina bästisar då vi för längesedan slutade att rycka varandra i håret och skvallra på varandra för mamma och pappa. Sen har jag mina kompisar från Skåne som jag har växt upp med och genomlidit högstadiet och gymnasiet med. Även om vi nu är utspridda över världen vilket innebär att vi nästan aldrig ses och pratas vid ganska sällan så vet jag att de alltid finns där för mig precis på samma sätt som jag alltid finns där för dem.
Sen har jag ju också mina så kallade nya bästisar som det här inlägget ursprungligen skulle handla om. Min första nya bästis Sofi träffade jag en för första gången en kall januarikväll 2005 när hon flyttade in i min lägenhet i Granada. Vi träffades alltså av ren slump för att vi valde samma språkskola i Spanien och råkade hamna i samma lägenhet. Men detta var ju början på en fantastiskt vänskap så slumpen är ibland av godo. Vi bodde ihop i några månader och bestämde oss för att det var ju ett vinnande koncept så vi flyttade tillbaka till Spanien efter sommarlovet och bodde ihop ett tag till. Sedan gick det ett par år utan att vi befann oss i samma stad eller för den delen på samma breddgrad och det hela var mycket sorgligt tills den dagen hon bestämde sig för att flytta till Sveriges fagra huvudstad och nu umgås vi mest hela tiden.
Min andra nya bästis Jennifer, eller Jenni som vi envisas med att kalla henne, lärde jag också känna i Spanien. Hon pluggade i den lilla gudsförgätna hålan Almuñecar som jag regelbundet besökte på grund av en viss romans med en viss spanjor. Jennifer är ju då, till skillnad från oss andra, infödd stockholmare så när jag bestämde mig för att flytta hit passade det ju utmärkt att hon redan fanns på plats. Sen kom Sofi och vår lilla familj var komplett.
Anledningen till att jag skriver denna lilla hyllning är för att de två damerna har valt att lämna mig ensam i misär och tragik och ville passa på att förklara hur mycket jag kommer att sakna dem. Skämt åsido så är jag jätteglad för deras skull då Sofi ska åka till Costa Rica och hjälpa små sjuka barn att bli friska och Jennifer drar till Madrid för att dricka vin,äta tapas, förkovra sig i det spanska språket återigen och plugga ekonomi. Om jag då ska vara ensidig och självisk så blir ju detta ändå hemskt sorgligt för mig då mina bästisar åker ifrån mig.
Kommer att sakna våra finfina middagar, våra mysiga skogspromenader, galna kvällar på stan, söndagshäng i soffan. Kommer sakna Jennifer som är världens bästa massagereapeut och som alltid bjuder mig på alldeles för många drinkar när vi är ute. Kommer att sakna Sofi som är världsbäst på att pilla i håret och som lagar världens bästa thaigryta.
Ikväll ska vi i alla fall ha en så kallad avskeds-utgång för flickorna och även om jag kommer sakna dem otroligt mycket när de är borta så vet jag att när de kommer tillbaka i sommar så kommer vi ha precis lika kul som vi kommer att ha ikväll!
Love you girls!
Nu har då åren gått sen tiden i mellanstadiet och sedan dess har jag gått på olika skolor, flyttat runt både inom Sverige och även bott utomlands i några år så bästisarna har kommit och gått. Men jag måste ändå säga att jag är ganska stolt över min fina samling bästisar som jag ändå kan skryta om att jag har. Jag har först och främst mina systrar som jag utan tvekan kategoriserar som mina bästisar då vi för längesedan slutade att rycka varandra i håret och skvallra på varandra för mamma och pappa. Sen har jag mina kompisar från Skåne som jag har växt upp med och genomlidit högstadiet och gymnasiet med. Även om vi nu är utspridda över världen vilket innebär att vi nästan aldrig ses och pratas vid ganska sällan så vet jag att de alltid finns där för mig precis på samma sätt som jag alltid finns där för dem.
Sen har jag ju också mina så kallade nya bästisar som det här inlägget ursprungligen skulle handla om. Min första nya bästis Sofi träffade jag en för första gången en kall januarikväll 2005 när hon flyttade in i min lägenhet i Granada. Vi träffades alltså av ren slump för att vi valde samma språkskola i Spanien och råkade hamna i samma lägenhet. Men detta var ju början på en fantastiskt vänskap så slumpen är ibland av godo. Vi bodde ihop i några månader och bestämde oss för att det var ju ett vinnande koncept så vi flyttade tillbaka till Spanien efter sommarlovet och bodde ihop ett tag till. Sedan gick det ett par år utan att vi befann oss i samma stad eller för den delen på samma breddgrad och det hela var mycket sorgligt tills den dagen hon bestämde sig för att flytta till Sveriges fagra huvudstad och nu umgås vi mest hela tiden.
Min andra nya bästis Jennifer, eller Jenni som vi envisas med att kalla henne, lärde jag också känna i Spanien. Hon pluggade i den lilla gudsförgätna hålan Almuñecar som jag regelbundet besökte på grund av en viss romans med en viss spanjor. Jennifer är ju då, till skillnad från oss andra, infödd stockholmare så när jag bestämde mig för att flytta hit passade det ju utmärkt att hon redan fanns på plats. Sen kom Sofi och vår lilla familj var komplett.
Anledningen till att jag skriver denna lilla hyllning är för att de två damerna har valt att lämna mig ensam i misär och tragik och ville passa på att förklara hur mycket jag kommer att sakna dem. Skämt åsido så är jag jätteglad för deras skull då Sofi ska åka till Costa Rica och hjälpa små sjuka barn att bli friska och Jennifer drar till Madrid för att dricka vin,äta tapas, förkovra sig i det spanska språket återigen och plugga ekonomi. Om jag då ska vara ensidig och självisk så blir ju detta ändå hemskt sorgligt för mig då mina bästisar åker ifrån mig.
Kommer att sakna våra finfina middagar, våra mysiga skogspromenader, galna kvällar på stan, söndagshäng i soffan. Kommer sakna Jennifer som är världens bästa massagereapeut och som alltid bjuder mig på alldeles för många drinkar när vi är ute. Kommer att sakna Sofi som är världsbäst på att pilla i håret och som lagar världens bästa thaigryta.
Ikväll ska vi i alla fall ha en så kallad avskeds-utgång för flickorna och även om jag kommer sakna dem otroligt mycket när de är borta så vet jag att när de kommer tillbaka i sommar så kommer vi ha precis lika kul som vi kommer att ha ikväll!
Love you girls!
Hej, mitt namn är Darth Vader, får jag bjuda på en öl?
Alltså mitt jäkla immunförsvar.... Det är just nu helt icke-existerande. Varenda liten smitta som kommer min väg fastnar och sen vägrar den försvinna. Känns som att jag har varit mer eller mindre sjuk i över månad.
Den här helgen har jag storslagna planer och känner mig nu väldigt motarbetad eftersom att halsen känns grötig, näsan snörvlar och kroppen verkar vilja sova hela tiden. Som ett exempel på hur min röst låter kan jag ju dra konversationen som jag hade med mina kära vän Sofi nyss när hon ringde mig:
Jag: Hej!
Sofi: Hej, vad snuskig du låter....?
Jag: Snuskig?
Sofi: Ja allså du har en sådan där mörk, skrovlig sängkammarröst. Snuskigt, du vet.
Jag: Nä det är bara så min röst låter när den kommer ur munnen tyvärr...
Sofi: Hmm...ja du kanske kan köra på det i raggningssammanhang ikväll då. Kan ju kanske funka?
Jag: ...mmmm.....
Men vem vet, det kanske kan vara något? Ska nu svälja några ipren, fixa ihop någon outfit och fortsätta att med koncentration ignorera min begynnande sjukdom.
Den här helgen har jag storslagna planer och känner mig nu väldigt motarbetad eftersom att halsen känns grötig, näsan snörvlar och kroppen verkar vilja sova hela tiden. Som ett exempel på hur min röst låter kan jag ju dra konversationen som jag hade med mina kära vän Sofi nyss när hon ringde mig:
Jag: Hej!
Sofi: Hej, vad snuskig du låter....?
Jag: Snuskig?
Sofi: Ja allså du har en sådan där mörk, skrovlig sängkammarröst. Snuskigt, du vet.
Jag: Nä det är bara så min röst låter när den kommer ur munnen tyvärr...
Sofi: Hmm...ja du kanske kan köra på det i raggningssammanhang ikväll då. Kan ju kanske funka?
Jag: ...mmmm.....
Men vem vet, det kanske kan vara något? Ska nu svälja några ipren, fixa ihop någon outfit och fortsätta att med koncentration ignorera min begynnande sjukdom.
Sorglig lyxmiddag
Jag känner ju en viss förkärlek inför det här med att laga god mat. Hela processen tilltalar mig. Planera vad man ska laga, skriva inköpslista, gå till mataffären och botanisera och slutligen då laga maten. Finns ingenting som är så tillfredsställande som att få till en god maträtt och hitta den perfekta smakbalansen mellan kryddor och råvaror.
Idag blev jag sugen på kött. Det är väldigt sällan jag äter kött då det såhär i finanskristider i kombination med studentinkomst är alldeles för dyrt för min blygsamma budget. Då är det trevligt när ens lokala snabbköp rear ut fina entrecôter för en billig penning. Jag gjorde alltså ett klipp i affären och gick sedan hem för att tillaga dessa fina bitar. Till dem gjorde jag potatis i ugn med en marinad av honung, balsamicovinäger och olivolja, smör- och vitlöksfrästa champinjoner och en grönsallad till detta.
So far so good menar jag men nu kommer jag då till den lite tråkigare biten. Jag bor ju som kanske är bekant själv i min lilla lägenhet och detta är ju visserligen inte något enbart negativt men i just sådana här situationer så hade det ju varit trevligt att faktiskt få avjuta min lyxmiddag tillsammans med någon annan.
Istället tände jag ett ljus, dukade lite extra fint med servett och avnjöt maten framför tv:n. Fint. Men ändå lite sorgligt...
Idag blev jag sugen på kött. Det är väldigt sällan jag äter kött då det såhär i finanskristider i kombination med studentinkomst är alldeles för dyrt för min blygsamma budget. Då är det trevligt när ens lokala snabbköp rear ut fina entrecôter för en billig penning. Jag gjorde alltså ett klipp i affären och gick sedan hem för att tillaga dessa fina bitar. Till dem gjorde jag potatis i ugn med en marinad av honung, balsamicovinäger och olivolja, smör- och vitlöksfrästa champinjoner och en grönsallad till detta.
So far so good menar jag men nu kommer jag då till den lite tråkigare biten. Jag bor ju som kanske är bekant själv i min lilla lägenhet och detta är ju visserligen inte något enbart negativt men i just sådana här situationer så hade det ju varit trevligt att faktiskt få avjuta min lyxmiddag tillsammans med någon annan.
Istället tände jag ett ljus, dukade lite extra fint med servett och avnjöt maten framför tv:n. Fint. Men ändå lite sorgligt...
Here I go again
Jag hade en blogg för längesedan som jag skrev i ganska ofta. Sedan tröttnade jag. Inspirationen falnade så att säga. Men nu känner jag att den är på väg tillbaka igen. Kommer på mig själv att sitta och fundera över livet i form av blogginlägg. Något stört medger jag men det är kanske mitt undermedvetna som säger till mig att jag kanske borde skriva igen. Så nu testar jag.
Håll till godo!
Håll till godo!
