Viva la vida

Nu när jag har varit hemma i påsk så har jag roat mig med att titta på familjens samling av hemvideos. Mamma och pappa investerade i en videokamera i slutet av 80-talet som vi filmade flitigt med fram tills typ 1993 när den slutligen dog. Vi har alltså ett stort gäng med filmer från att jag var typ tre år fram tills jag var sju ungefär.

Det är mycket intressant att se sig själv som barn. Jag har fått en helt ny bild av mig själv och inser att djupt inom mig så finns nog det där lilla sorglösa barnet kvar och mitt nya löfte till mig själv är att anamma den delen av personligheten nu som vuxen. För herregud vad jag var glad. Det enda jag gjorde på varje film, timme efter timme, var att gå runt och le och skratta för mig själv. Så fort jag ägnade mig åt någon underhållande syssla utropade jag glatt: "Vad roligt!" eller "Vad kul jag har nu!". Fann jag inga ord brast jag istället ut i något trallande eller började sjunga små egenkomponerade sånger.

Jag hade en massa saker för mig också. Jag dansade små fina (eller alltså mer gulliga än fina kanske) danser, jag blåste såpbubblor, åkte pulka, gav mig på att åka längdskidor (vilket iofs inte gick så jättebra), jag red på små och stora hästar, spelade fotboll, sprang fort i diverse springtävlingar och jympade på Friskis&Svettis.

Så min nya grej ska alltså vara att bli lite som jag var när jag var liten. Har man bara rätt inställning så tror jag att livet kan leka på precis samma sätt nu som då.