Viva la vida

Jag trodde att min helg i Madrid skulle dämpa min Spanienabstinens något men ack så fel jag hade. Istället har fick jag en oerhörd mersmak och sitter här i lägenheten och undersöker vilka saker jag kan sälja på blocket så att jag har råd att åka tillbaka typ nästa helg igen.

När jag sitter här och tänker på Spanien så får det mig att tänka på sommaren 2006 då jag jobbade som servitris i den lilla byn Almuñecar som ligger på kusten några mil öster om Malaga. Jag hade bott i Granada från oktober 2004 fram tills december 2005 och var under vintern 2006 fast besluten om att åka tillbaka. Jag hade inget att göra i Sverige, bodde hemma hos mina föräldrar och var utfattig. I och med att jag pluggade spanska subventionerad av CSN i tre terminer så hade jag ingen möjlighet att åka ner och plugga lite till då 45 veckors språkstudier är det mesta som är tillåtet. Mitt enda alternativ var alltså att söka jobb i det spanska landet och i och med att jag inte hade någon direkt utbildning men antog att jag var trevlig nog för att kunna servera lite mat och dryck blev det inom hotell- och restaurangbranschen som mina ansökningar gick till. Anledningen till att det blev just Almuñecar jag hamnade i var för att det var där min dåvarande pojkvän bodde och han var ju ett ganska stort skäl till att jag ville tillbaka.

Sagt och gjort så sökte jag lite jobb och fick svar från en av byns finare hotell och blev kallad på intervju. Problemet var ju att jag befann mig i Helsingborg och att gå på jobbintervju 450 mil hemmifrån blev ju lite klurigt. Vinna eller försvinna tänkte jag och blev tacksamt sponsrad med flygbiljett av mina föräldrar, satte mig på sterlingflighten ner till Malaga och höll tummarna. Jag gick på min intervju och fick träffa ägaren till hotellet. Hotellet var familjeägt och hela ägarfamiljen hade en enorm lägenhet på översta våningen av hotellet där de bodde allihopa. Familjen bestod av pappan som vi i personalen var tvungna att kalla Don Fransisco eller kort och gott señor. Han var jättetjock, alltid klädd i vitt och var alltid mer eller mindre full då hans främsta sysselsättning under dagarna var att sitta i restaurangen och kalasa på diverse likörer och några liter vin. Hans fru skrämde alltid livet ur mig även om hon var den snällaste i familjen och kallade alltid mig för guapa eller niña. Hennes plastikopererade ansikte fick Drottning Silvia att framstå som sundheten själv när det gäller misslyckade val av skönhetsoperationer. Det enda hon gjorde var att beställa fram sin bil med chaufför för att åka till Malaga eller Marbella för att shoppa eller så satt hon tillsammans med en väninna vid poolen och kedjerökte omgiven av några vita hundar. Sonen i familjen hade tagit efter mammans något snevridna syn på plastikkirurgi och såg mest ut som någon som hemskt gärna vill bli misstagen för Julio Iglesias. Dottern var väl den enda vettiga och det var hon som egentligen drev hela stället även om hennes fyllo till far tog åt sig äran för allting.


Här jobbade alltså jag i ca tre månader. Min närmaste chef var en liten ond spansk kvinna vars pedagogik och spridande av god arbetsmoral bestod av att skrika och skälla på alla anställda. En gång sa hon något snällt till mig, jag tror hon hade druckit den dagen. Kocken i restaurangen var också fullkomligt vansinnig, tänk er Gordon Ramsay i Hell's Kitchen fast liten, ful och spanjor. Min närmaste medarbetare var en rumänsk tjej som jag försökte vara vänlig mot men som av någon outgrundlig anledning hatade mig. Jag förstod inte riktigt varför men har aldrig träffat en människa som så tydligt visade sin avsky.

Alla var dock inte onda eller led av missbruksproblem. Min favoritjobbarkompis var den italienska bartendern. Han var alltid jättensnäll och lärde mig att göra en massa olika drinkar, kunskap som jag fortfarande värdesätter idag. Jag var också populär bland trädgårdsmästarna och av städpersonalen.

Jag jobbade i varje fall ihjäl mig. Min fina plan om att jag skulle åka ner till Spanien för att umgås med min pojkvän slogs ganska snabbt i spillror med tanke på att jag aldrig såg honom. Jag jobbade sex dagar i veckan, minst 10 timmar per dag. I Spanien på sommaren är det ganska varmt. Det här var en väldigt varm sommar. På hela tiden som jag jobbade regnade det en gång i tio minuter. Jättefint om man är på semester. Inte lika kul när man jobbar som servitris vid en pool i gassande sol och 35 grader i skuggan iklädd den mest fruktansvärda polyesterkostymen ni kan tänka er. Mitt höga arbetstempo och min brist på vätska och näring ledde till att jag gick ner typ fem kilo i vikt, det är ju i och för sig trevligt. Men det ledde också till att jag fick en urinvägsinfektion som gick så långt att jag fick svåra smärtor i njurarna. Mindre bra.

Jag skulle aldrig någonsin göra om den där sommaren och jag är väldigt glad att jag nu sitter på en utbildning vilket innebär att jag aldrig kommer att behöva ta några sådana där skitjobb igen. Men å andra sidan måste jag säga att jag lärde mig väldigt mycket den där sommaren och att jag har ett enormt material för att berätta sjuka anekdoter om hur det är att jobba på hotell i Spanien som troligtivs kommer att räcka hela livet.