Viva la vida

Ibland kan jag komma på mig själv med att sitta och småle mot stiliga unga män i tunnelbanan. Jag ser detta som ett tämligen oskyldigt vardagsnöje och menar att det är ju alltid trevligt när någon som ser trevlig ut (vilket jag lite självgott då anser att jag gör) ler mot en, speciellt när man sitter uttråkad på en tunnelbanan alldeles själv.

Ikväll när jag var på väg hem från syster så hände då detta igen. I mina lurar lyssnade jag på, vad jag vill beskriva som, somrig musik och var således på gott humör. Det stod en ensam kille vid ett dörrpar som såg trevlig ut så jag log lite och så log han och så fnissade jag lite för mig själv. So far so good.

Det tråkiga i det hela var att han gick av på samma station, gick samma väg från tunnelbanan och bodde mitt hus. Blev lite pinsam stämning när han höll upp dörren för mig på vägen in.

Ska kanske sluta med mitt vardagsnöje så att jag inte uppfattas som ett freak av mina grannar....