Viva la vida

Jag har ju aldrig kommit för mig att skaffa körkort. Detta av flera olika anledningar. För det första kostar det en massa pengar och jag har aldrig känt mig manad att lägga den summan på ett körkort, har inte känts värt det. Sen har jag aldrig känt att jag har behövt ett körkort. Vart ska jag köra liksom? Den sista anledningen vilket i och för sig borde vara den första och viktigaste är att jag är livrädd för trafik. Jag går aldrig mot rött ljus, har världens sämsta avståndsbedömning så jag tror minst en gång om dagen att jag är på väg att bli påkörd. Jag tror helt enkelt inte att jag någonsin skulle bli en bra bilförare. Inte ens jag skulle vilja åka med mig själv om man så säger.

Men ibland vid ytterst få tillfällen, speciellt eftersom jag bor i Stockholm där kollektivtrafiken är ganska välutvecklad, önskar jag att jag hade en bil och ett körkort. Eller i alla fall en vän med en bil och ett körkort. Just nu skulle jag vilja åka till IKEA och köpa ett par saker och sen skulle jag behöva uppsöka någon slags lamp- och elektricitetsrelaterad affär då jag är på jakt efter någon slags sladd till en lampa. Dessa ställen är sjukt jobbiga att besöka om man ska åka kollektivt. Det innebär alltid minst tre bussar och ett försenat pendeltåg.

Jag inser ju att jag visserligen kan sätta mig på de där bussarna men ack vad allt blir lättare om man hade tillgång till en bil. Inser också att i framtiden så kommer jag ställas inför ett moment 22 i denna fråga. Jag måste antingen hitta en man som har körkort, bil och som är beredd att köra överallt hela tiden. Det känns så jäkla ovärdigt liksom, väldigt osjälvständigt och icke kvinnofrigörande. Eller så måste jag ta det där jäkla körkortet vilket känns som den största mardrömmen någonsin. Jag lider ju av trafikfobi, herregud.

Tills vidare stoppar jag huvudet i sanden och väntar på bussen istället.


Inte min grej liksom