Viva la vida

Jag har en egenskap som kan beskrivas som ganska obehaglig enligt vissa. Jag tycker själv att den är ganska så användbar och bra att ha. Jag tror att denna egenskap egentligen grundar sig på fyra olika saker som tillsammans fungerar väl ihop:

1. Min intution, eller den så kallade kvinnliga intutionen.
2. Mitt semifotografiska minne när det gäller vissa detaljer i livet
3. En lite ohälsosam Lisbet Salander-aktig användning av Internet i vissa fall.
4. Att jag helt enkelt är nyfiken i en strut.

Min egenskap är att jag ofta får reda på saker som kanske inte var meningen att jag skulle veta. När det gäller min intution så får jag ibland en känsla som jag inte kan sätta fingret på. Känslan kan vara bra eller dålig men jag har lärt mig att lita på den för oftast så har jag rätt i det jag känner.

Mitt fotografiska minne har absolut ingenting med matematiska formler att göra. Inte heller kan jag spela piano på gehör bara för att jag någon gång har hört en melodi. Jag är snarare väldigt uppmärksam på detaljer. Jag tror till exempel att mitt exemplariska lokalsinne har något med detta att göra. Jag kommer ihåg butiksskyltar, gatunamn och andra detaljer vilket gör att jag i stort sett aldrig har gått vilse även om jag har befunnit mig i en stor stad som jag aldrig tidigare besökt. Jag kommer även ihåg saker som folk säger, hur obetydliga de än kan verka för stunden så lägger mitt undermedvetna det på minnet så att jag i senare situationer kan koppla ihop ny information med tidigare sådan som ligger lagrad i mitt huvud.

Det här med Internet är väl något som har tillkommit när det gäller denna egenskap den senaste tiden. Om jag har något på känn och inte har möjlighet att ta reda på det i verkliga livet så att säga så är Internet en mycket användbar källa för att bekräfta eller dementera något jag kanske tror har hänt eller liknande.

För mina vänner som läser det här med fasa i blicken så kan jag lugna er med att jag är ganska så ointresserad av att använda mig av denna egenskap när det gäller just mina nära och kära. Jag antar bara att jag vet allt jag behöver veta om dem och därför finns det ingen anledning att leka detektiv eftersom det jag inte vet är det inte meningen att jag ska veta heller.

Istället sker det här mest på känsla. Det är liksom inte så att jag aktivt försöker ta reda på en massa saker om olika människor för att sitta på användbar information om dessa. Absolut inte. Det kan vara allt från ett rykte som väcker min nyfikenhet, en världshändelse som kanske saknar vissa pusselbitar, historiska gåtor eller helt enkelt lite hederligt kändisskvaller.

Jag kanske är lite knäpp men det är i och för sig någonting jag har misstänkt ganska länge och jag ser det som en fin del av min personlighet. Om det nu inte var sjuksköterska som jag skulle bli så hade jag lätt satsat på en karriär som undersökande journalist eller kanske som polis. Jag tror att jag hade gjort succé.


Fast Lisbet är sjukt mycket coolare än vad jag är. (Bild från Aftonbladet)