Viva la vida

Alltså oftast så stör jag mig ganska mycket på överdriven amerikans patriotism och kärvänlighet. Ni vet i typ Extreme makeover - the home edition där pappan i familjen alltid är officer i marinkåren och krigar i Irak samtidigt som mamman sköter om det förfallna huset och de 7 barnen, varav en har någon mystisk dödlig sjukdom som drabbar 1 på 4 miljoner människor, i den lilla staden i södra Wyoming. Sen bygger Ty Pennington och hans käcka gäng ett trevåningshus på en vecka, hissar den amerikanska flaggan och drar dit någon 700-mannaorkester som spelar den amerikanska nationalsången och alla, barn som vuxna, kvinnor som män gråter och utropar saker som "Praise the lord!" och "God bless America". För mitt kalla skandinaviska hjärta blir det lite för mycket.

Men ibland får de mig att smälta de där amerikanarna. Sitter just nu och tittar på "The inauguration" (sjukt svårt ord att stava by the way) för Barack Obama där elitklicken från Hollywood håller fantastiska tal om hopp och framtidstro, Bruce Springsteen sjunger finstämt tillsammans med en enorm gospelkör och den framtida Mr President gullar med sina söta barn samtidigt som den enorma publiken jublar åt det hela. Och jag kan ju såklart inte låta bli att få en tår i ögat för att det är ett så mäktigt, fint och historiskt (ja, ni fattar) ögonblick.

Jag får hoppas att de inte har bjudit in Oprah som talare också. Då kommer jag med all säkerhet att bryta ihop. Jag gråter ju alltid när jag ser på Oprah...