Viva la vida

Insåg precis att om typ 5 månader så blir jag färdig sjuksköterska. Det innebär att jag ska sluta att vara student för första gången i mitt liv. Denna insikt möter jag med en skräckblandad förtjusning. Självklart ska det bli skönt att slippa vara student, slippa köpa euroshopper-mat, att ständigt laga lunchlådor, alltid dricka öl när man är ute för att det är det billigaste, aldrig unna sig att åka taxi hem och så vidare.

Det jobbiga i det hela är att jag inser att jag nog är kräsnare när det gäller mitt blivande första jobb än jag trodde att jag var. Jag tänkte först att det inte spelar så stor roll vad jag jobbar med de första åren efter min examen. Jag vet vad jag vill bli och vad jag vill syssla med så småningom men nu när jag sitter och läser jobbannonser så inser jag att "vad som helst" inte riktigt duger. Inte ens nu.

Jag vill inte jobba inom äldrevården. Jag vill inte jobba på en vanlig vårdavdelning på sjukhus för jag känner instinktivt att det inte är min grej. De flesta jobb som jag kan tänka mig kräver dock några års erfarenhet som sjuksköterska något som jag inte direkt kan skryta om.

Jag har alltså två alternativ som det ser ut just nu. Antingen kan jag hoppa av mina höga hästar, bita i det sura äpplet och jobba några år på ett ställe som säkert kan vara trevligt och tidvis spännnande men som jag vet inte kommer att ge så mycket i slutändan mer än erfarenheten. Eller så behåller jag min hybris och ger mig ut på jakt efter jobb som jag kanske egentligen inte är kvaliciferad för men som jag tänker att jag ändå kommer att få på grund av min oemotståndliga charm och mitt trevliga sätt.

Mitt motto i den här situationen får helt enkelt bli att jag inte får ge upp förrän jag har försökt. Så det så.