Viva la vida

När man gick i mellanstadiet så var det här med att ha en bästis väldigt viktigt för alla. Jag kan minnas att alla delade sådana där fula silverhjärtan från Guldfynd med varandra till höger och vänster. Men i och med att 12-13-åriga tjejer har en tendens till att vara ganska elaka mot varandra så åkte de där halsbanden av och på var och varannan vecka. Jag insåg ganska så snart att hela det där konceptet med att man bara fick lov att ha en bästis inte var min grej. Jag vände helt enkelt ryggen till det och såg till att skaffa många bästisar istället.

Nu har då åren gått sen tiden i mellanstadiet och sedan dess har jag gått på olika skolor, flyttat runt både inom Sverige och även bott utomlands i några år så bästisarna har kommit och gått. Men jag måste ändå säga att jag är ganska stolt över min fina samling bästisar som jag ändå kan skryta om att jag har. Jag har först och främst mina systrar som jag utan tvekan kategoriserar som mina bästisar då vi för längesedan slutade att rycka varandra i håret och skvallra på varandra för mamma och pappa. Sen har jag mina kompisar från Skåne som jag har växt upp med och genomlidit högstadiet och gymnasiet med. Även om vi nu är utspridda över världen vilket innebär att vi nästan aldrig ses och pratas vid ganska sällan så vet jag att de alltid finns där för mig precis på samma sätt som jag alltid finns där för dem.

Sen har jag ju också mina så kallade nya bästisar som det här inlägget ursprungligen skulle handla om. Min första nya bästis Sofi träffade jag en för första gången en kall januarikväll 2005 när hon flyttade in i min lägenhet i Granada. Vi träffades alltså av ren slump för att vi valde samma språkskola i Spanien och råkade hamna i samma lägenhet. Men detta var ju början på en fantastiskt vänskap så slumpen är ibland av godo. Vi bodde ihop i några månader och bestämde oss för att det var ju ett vinnande koncept så vi flyttade tillbaka till Spanien efter sommarlovet och bodde ihop ett tag till. Sedan gick det ett par år utan att vi befann oss i samma stad eller för den delen på samma breddgrad och det hela var mycket sorgligt tills den dagen hon bestämde sig för att flytta till Sveriges fagra huvudstad och nu umgås vi mest hela tiden.

Min andra nya bästis Jennifer, eller Jenni som vi envisas med att kalla henne, lärde jag också känna i Spanien. Hon pluggade i den lilla gudsförgätna hålan Almuñecar som jag regelbundet besökte på grund av en viss romans med en viss spanjor. Jennifer är ju då, till skillnad från oss andra, infödd stockholmare så när jag bestämde mig för att flytta hit passade det ju utmärkt att hon redan fanns på plats. Sen kom Sofi och vår lilla familj var komplett.

Anledningen till att jag skriver denna lilla hyllning är för att de två damerna har valt att lämna mig ensam i misär och tragik och ville passa på att förklara hur mycket jag kommer att sakna dem. Skämt åsido så är jag jätteglad för deras skull då Sofi ska åka till Costa Rica och hjälpa små sjuka barn att bli friska och Jennifer drar till Madrid för att dricka vin,äta tapas, förkovra sig i det spanska språket återigen och plugga ekonomi. Om jag då ska vara ensidig och självisk så blir ju detta ändå hemskt sorgligt för mig då mina bästisar åker ifrån mig.

Kommer att sakna våra finfina middagar, våra mysiga skogspromenader, galna kvällar på stan, söndagshäng i soffan. Kommer sakna Jennifer som är världens bästa massagereapeut och som alltid bjuder mig på alldeles för många drinkar när vi är ute. Kommer att sakna Sofi som är världsbäst på att pilla i håret och som lagar världens bästa thaigryta.

Ikväll ska vi i alla fall ha en så kallad avskeds-utgång för flickorna och även om jag kommer sakna dem otroligt mycket när de är borta så vet jag att när de kommer tillbaka i sommar så kommer vi ha precis lika kul som vi kommer att ha ikväll!



Love you girls!