Viva la vida

Jag antar att ingen har missat det här med barnläkaren på Karolinska som har häktats för dråp av ett spädbarn som avled  förra året på sjukhuset. Nu har jag ingen koll på exakt vad som har hänt eftersom det mesta är sekretessbelagt och har bara fått information via media så jag kanske inte borde uttala mig. Men jag gör det lite i alla fall.

Jag måste ändå anta att alla som arbetar inom sjukvården, inklusive jag själv, har som sitt yttersta mål att främja patienternas hälsa. Därför bär det mig emot att rakt av tro på vad åklagaren har att säga i detta fallet. Det uppkommer tyvärr situationer när inga mediciner eller behandlingar längre hjälper och man måste till slut komma fram till den punkten när man bestämmer sig för att inte längre ge kurativ vård (botande, behandlande) utan ger istället palliativ vård (lindrande). Vad jag har förstått så var barnet i fråga för tidigt fött och hade stora skador på hjärnbarken vilket innebär att även om barnet överlevde så kan man undra vilken typ av livskvalitet det barnet skulle få.

Tydligen bestämdes det att barnet skulle kopplas ur sin respirator. Ett beslut som man inte tar om man tror att patienten har en rimlig chans till överlevnad. I skedet som följde var sjukvårdspersonalens huvudsakliga uppgift att lindra barnets lidande tills det att det avled. Vid sådana här situationer vare sig det rör sig om små barn eller gamla människor som exempelvis dör i cancer så är det rutin att man ger smärtstillande oftast i form av morfin då patienterna inte sällan har väldigt ont. Man ger även ångestdämpande för att just dämpa den ångest patienten kan uppleva. När det gäller morfin så kan man ofta ge väldigt höga doser till denna typ av patienter då toleransen av morfinet står i relation till hur stor smärta man lider av. Alltså den dosen morfin som ges till exempelvis en människa som är döende i cancer lindrar dennes smärta men skulle antagligen ta livet av en fullt frisk människa.

Här menar alltså åklagaren att den häktade läkaren har gett för hög dos morfin som följaktligen har lett till att barnet har dött. Man menar att hon gjort detta medvetet genom aktiv dödhjälp som är olagligt i Sverige. Jag kan köpa att barnet möjligen har fått en för hög dos morfin. Men jag har svårt att tro, och jag hoppas att det inte är så att detta har skett medvetet. Alla patienter är unika och därför finns det ingen exakt riktlinje att följa när det gäller läkemedelsdoseringen. Att morfinet kan ha förkortat barnets liv är mycket möjligt men då handlar det säkerligen om några timmar eller något dygn. Och hade barnet inte fått morfin så hade detta kunnat innebära en väldigt plågsam död.

Vad som skrämmer mig med det här fallet är den sinneslösa häxjakt som bedrivs av media på den här läkaren. Jag är rädd för att det kommer att leda till att läkare i framtiden kommer vara mer begränsade när det gäller smärtlindring i vård vid livets slutskede vilket då kan komma att drabba patienter som inte blir tillräckligt smärtlindrade.

Som sagt så vet jag inte exakt vad som har hänt och jag kanske får äta upp de här orden om det visar sig att den här läkaren är skyldig till anklagelserna. Men jag hoppas ändå att det hela snarare beror på missförstånd och dålig kommunikation mellan föräldrarna och personalen och att den här läkaren bara försökte lindra sin patients lidande på bästa sätt.