Viva la vida

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något såhär på Internationella kvinnodagen om just detta ämne men har jag en blogg som i alla fall några läser varje dag så får jag väl ändå bidra med något. Lägger därför ut en text som jag skrev till min c-uppsats som handlar om hur våldtagna kvinnor upplever tiden efter våldtäkten och hur deras omvårdnadsbehov ser ut på en akutmottagning. Texten var menad till bakgrunden i uppsatsen men under korrekturprocessen togs delar av den bort och omarbetades. Jag publicerar här orginaltexten som förvisso är ganska lång men viktig. Den handlar om samhällets syn på våldtäkt som i mina ögon är fullkomligt förkastlig. Håll till godo.

Många feminister är överens att den syn vi har på våldtäkt, våldtäktsoffret och våldtäktsmannen bottnar sig i det ojämställda samhälle vi lever i där kvinnan ständigt underordnas mannen. En central feministisk tanke är att kön måste betraktas som politiskt då kön är det som legitimerar kvinnans underordning och mannens överordning (Wendt Höjer och Åse, 2003)

Wendt Höjer och Åse (2003) menar att mannens makt över kvinnan tillåter honom att definiera vad som är sex och hur sex ska gå till för att det ska vara sex. Om en våldtäkt har ägt rum eller inte bedöms enbart utifrån mannens perspektiv. I det ojämlika samhälle som råder så blir sexualiteten ett uttryck för den manliga normen. Mäns sexualitet kopplas samman med termer såsom överordning, makt och kontroll. Kvinnas sexualitet kopplas samman med maktlöshet och tillgänglighet för män. Wendt Höjer och Åse menar att själva förutsättningen för ett jämlikt samhälle är att sambandet mellan sexualitet, våld och kvinnoförtryck måste komma upp till ytan och diskuteras och ifrågasättas.

Även Boëthius (1990) beskriver vilken skev syn samhället har på våldtäkt. Hon menar att våldtäkt är den grövsta kränkning man kan utsätta en annan människa för. Hon beskriver olika strukturer i samhället som påverkar vår syn på våldtäkt. Hon tar upp både synen på våldtäktsmannen och på våldtäktsoffret. Vad som framgår tydligt i hennes diskussioner är att samhället, och där ingår allt från rättsväsendet till vanliga människor, till varje pris vill komma fram med teorier som ursäktar gärningsmannens beteende och som lägger skulden på offret. Man vill gärna utmåla gärningsmannen som en ensam galning som överfaller och våldtar kvinnor i parker eller i mörka gränder. Detta även om statistiken helt talar mot denna bild, enligt Widding Hedin (1997) sker majoriteten av våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor i det egna hemmet och gärningsmannen är oftast någon hon känner. Enligt statistiken är alltså den farligaste plats en kvinna kan vistas på sitt eget hem, inte i en öde park mitt i natten. Hos offret letar man gärna upp omständigheter som man menar utgör själva grunden för att hon får ta på sig en del av skulden. Det kan vara att hon hade på sig fel kläder, var berusad eller inte sa nej på rätt sätt.

Något som Boëthius (1990) beskriver som det mest provocerande i hela debatten kring våldtäkt är påståendet att alla män är potentiella våldtäktsmän. Detta påstående får män som aldrig skulle kunna tänka sig att begå ett sådant brott att totalt vända sig bort från hela debatten. Detta tror Boëthius (1990) beror på föreställningen om att det är kvinnor i stort som myntat detta uttryck för att svartmåla alla män. Men Boëthius (1990) menar att det är precis tvärtom. Det är den samhälleliga moralen som står för detta uttryck och att det är kvinnor som allra främst bortser från det. Det är nämligen kvinnor som följer med män de knappt känner hem efter en utekväll, det är kvinnor som låter sig bli hemskjutsade av ytliga bekantskaper, det är kvinnor som går med på att träffa ex-maken eller ex-pojkvännen trots att förhållandet må vara knaggligt. Varje dag bortser kvinnor från påståendet att alla män är potentiella våldtäktsmän utan väljer istället att anta att män är människor man kan lita på och känna sig trygg med. Naturligtvis stämmer detta nästan alltid. Men de gånger det inte stämmer, de gånger då mannen visar sig vara en våldtäktsman är det inte sällan man får höra samhället leva upp till detta allmänt vedertagna påstående att alla män är potentiella våldtäktsmän genom att lägga skulden på kvinnan och mena att hon faktiskt får skylla sig själv. Hon borde ju inte ha liftat, hon borde ju inte ha följt med honom hem, hon borde ju inte ha haft på sig den där kjolen etc.

En sak som Boëthius (1990) också tar upp är vilka termer man använder sig av när man diskuterar dessa frågor på politisk nivå. När man talar om våldet i samhället hör man ofta termen kvinnovåld. Med kvinnovåld menar man alltså våld som riktas mot kvinnor. Boëthius ifrågasätter denna term starkt i och med att majoriteten av dem som utför våld mot kvinnor faktiskt är män. Hon menar att en mer korrekt term vore att kalla det mansvåld. Genom att beskriva detta problem som kvinnovåld kopplar man samman ordet våld med offret istället för att koppla samman gärningen med gärningsmannen.

Referenser:

Boëthius, M-P. (1990) Patriarkatets våldsamma sammanbrott- & varför våldtäkt finns. Stockholm: Bonniers

Wendt-Höjer, M. &Åse, C. (2003) Politikens paradoxer - En introduktion till feministisk politisk teori. Lund: Academia Adacta

Widding- Hedin, L. (1997) Det kan hända vilken kvinna som helst- En handbok om bemötandet av kvinnor som blivit utsatta för misshandel och sexuella övergrepp. Göteborg: Anamma Facklitteratur